I juni i år skickade den federala polismyndigheten FBI ett antal agenter till Skid Row i Los Angeles.

Uppgiften var att utreda anklagelser om mutor och namnförfalskningar bland hemlösa.

Inför möjligheten att republikanen Spencer Pratt kunde gå vidare i stadens borgmästarvalet utgjorde Skid Rows utsatta själar potentiell räddning.

Genom att förmå dem registrera sig som väljare och rösta på Pratts rivaler skulle staden kunna undslippa sin första republikanska borgmästare på 25 år.

De hemlösa lockades med cigg och cash mot att registrera sig och, enligt anklagelser, rösta demokratiskt. Antingen den innevarande borgmästaren Karen Bass eller den utmanande vänstersocialisten Nithya Raman.

Projektet var så omfattande att fler väljare registrerades än det fanns bäddar på härbärgena.

När Los Angeles poströster räknats gick Raman om Pratt, som tidigare haft ett stort övertag. Primärvalet var därmed avgjort och Spencer förlorade sin chans att kandidera mot Bass i höst.

Utanför de konservativa tabloiderna fick uppgifterna föga uppmärksamhet. Mainstreammediernas instinkt är att försvara systemet, hellre än att ifrågasätta det. Under valet 2020 löd standardformuleringen att “inget omfattande valfusk konstaterats” medan få var intresserade av att fördjupa sig i de faktiska oegentligheterna.

Mot bakgrund av stigmat kring att rapportera om valfusk är uppmärksamheten kring det rapporterade röstfusket på svensk mark på något sätt uppfriskande.

Read more

Många kvinnor brukar uppge att de i jämförelse med manliga kollegor fått kämpa dubbelt så hårt för framgång och erkännande.

Om det är sant får någon annan text avhandla. Antagandet är att samhället hyser fördomar om kvinnor och därför dömer dem hårdare än män.

Trumps portande av tre mainstreammedier från Vita huset fungerar liknande. Etablissemanget hyser större fördomar om republikaner än demokrater och straffar därför de förra hårdare. Omdömeslöshet från republikanskt håll tenderar väga betydligt tyngre än omdömeslöshet från demokratiskt dito.

Inte minst när det kommer till yttrandefriheten. Den amerikanska vänstern har satt i system att på olika sätt strypa den men åberopar endast hot mot demokratin när högern gör något som det minsta påminner om vad man själv ägnat sig åt.

I flera år vände vänstern systematiskt institutionerna mot Trump och hans allierade.

Inför presidentvalet 2024 avlägsnade Colorado och Maine Trump från valsedlarna i syfte att hindra medborgarna från att rösta på honom (högsta domstolen upphävde stolligheten). Vid en tidpunkt stod presidentkandidaten inför 91 åtal. I hemstaden New York, som gav Trump näringsförbud och sökte driva honom i ekonomiskt trångmål, kandiderade demokrater på att sätta dit kandidaten med juridikens hjälp. Rättegången om hysch-pengar till porrstjärnan Stormy Daniels inleddes samtidigt som Trumps återvalskampanj. För att sätta dit honom åberopade åklagaren en klausul som inte använts sedan 70-talet, och uppgraderade en möjlig förseelse till ett brott i en stad där verkliga kriminellas brott samtidigt nedgraderades till förseelser. När en enhällig jury från den progressiva storstaden senare dömde Trump använde demokraterna domen som slagträ. Budskapet: stoppa den dömde brottslingen från Vita huset.

Inför sina egna mål ansågs alla medel tillåtna. Harris kallade Trump för fascist. Ett försök att avskräcka väljare och hindra dem från självständiga slutsatser.

Det autonoma tänkandet gjorde Bidenadministrationen nämligen allt för att censurera. En senior Meta-medarbetare berättade för mig att en nyckelperson ringde med detaljsynpunkter på innehållet varje vecka. En bild som Mark Zuckerberg bekräftat offentligt. Grundaren beskrev i sitt brev till den amerikanska kongressen hur seniora medarbetare pressade Meta att ta bort innehåll. Av Twitter files och rättsfallet Missouri v. Biden, om hur statliga tjänstemän gav sig på konservativa, framgår bland annat att Vita huset krävde att plattformarna tog ner politiskt känsligt men korrekt innehåll om covid - inklusive satir. Den federala polismyndigheten FBI ägnade sig samtidigt åt tidernas cover-up när den före valet 2020 spred falska uppgifter om att uppgifterna på Hunter Bidens laptop utgjorde rysk desinformation.

Plattformarna, som Biden påstod “dödar människor”, stod inför hot om ökad reglering och miljardböter. De gjorde nästan uteslutande som administrationen sade.

Kulturen gav Demokraterna medvind. På stan revs statyer av George Washington, Thomas Jefferson, Caesar Rodney och Abraham Lincoln, och människor kunde få sparken från sina arbetsplatser för att de sa något som utmanade rådande narrativ.

Det var till stor del mot bakgrund av detta som så många, inklusive oberoende väljare och tidigare demokrater, röstade på Trump. I en tid av galenskap stod han för en återgång till common sense. Till yttrandefrihet, pressfrihet och frank demokrati.

Trumps portande av CNN, Politico och MS NOW från Vita huset är ett svek mot alla som trott på honom. Som sett honom som en obekväm men sannfärdig röst för förnuftet.

Det spelar föga roll att det ligger mycket i hans “fake news”-kritik mot nämnda publikationer. Eller att Bidenadministrationen knappast föregick med gott exempel. Företrädaren begränsade antalet pressackrediteringar och premierade mainstreammedier, och nekade New York Post-reportern Steven Nelson tillgång efter att denne ställt kritiska frågor om Bidenfamiljens affärer.

Trump lovade att stå för något annat. Att vara något annat.

Redan tidigt i mandatperioden vacklade han. Uppvisade vissa av de tendenser hans rörelse sade sig strida emot. Som när nyhetsbyrån AP portades från Air Force One för att den vägrade kalla Amerikanska golfen vid sitt nya namn (det var demokraternas grej att byta namn och diktera språkbruk). Eller när Trump signerade en verkställande order om fängelsestraff för brännande av den amerikanska flaggan (den som är för yttrandefrihet bör också försvara människors rätt att uttrycka det osmakliga). Något Stockholm Report kritiserade här och här.

Portandet av CNN, Politico och MS NOW är ett steg i samma riktning. Trump motiverar det med publikationernas “konstanta rapporterande av fake news”, “fiktion och lögner”.

Det finns inget som säger att just dessa medier förtjänar premiumtillgång till Vita huset. Att de själva anser sig viktiga är inte nog. Trump har rätt i att de i stor utsträckning ägnar sig åt vilseledande och illvillig journalistik.

Han har också rätt att peka ut misstag och vidta åtgärder för specifika överträdelser. Stämningen av ABC efter att ankaret George Stephanopoulos upprepade gånger spridit falska uppgifter om att Trump funnits “skyldig till våldtäkt” är en sådan.

Att svepande anklaga tre publikationer för att “konstant” ägna sig åt “fake news” är något annat.

Dels signalerar det godtycklighet snarare än principfasthet. Dels är det politiskt självdestruktivt. Trumpadministrationens ess i rockärmen har varit att kunna hantera kritiker med lätthet. Hans tidigare pressekreterare Karoline Leavitt blev regelbundet viral för sina spetsiga tillrättavisanden av reportrar. Trump själv har till skillnad från sin företrädare haft för vana att prata med alla - inklusive hårdföra kritiker.

When they go low, we go high, som Michelle Obama sa.

Nu kommer presidenten i stället att degraderas till den äldre man med ömma tår han de facto självmant håller på att förvandla sig till. Det sammanfaller med ett starkt behov av kritisk rapportering – om allt från inflationen till Irankriget.

I takt med att Trump frångått sin egen politiska linje i avgörande frågor, och tidigare viktiga bundsförvanter som Tucker Carlson tagit avstånd, har hans allierade alltmer övergått till enfråge-republikaner som fjäskar i offentligheten.

Det är varken en “good look” eller lojalt mot den rörelse han byggt.

I någon mån behöver Trump dessutom sina kritiker för att påminna sina anhängare om vad MAGA tar spjärn emot och varför.

/ME

Fredrik Wester är entreprenör och vd för spelutvecklaren Paradox Interactive.

Read more

Den tidigare socialdemokratiske utrikesministern Jan Eliasson var indignerad dagen före valdagen.

På X postade vänstertidningen ETC:s ledarskribent Somar Al Naher ett klipp på Liberalernas partiledare Simona Mohamsson och underkände dennas ovilja att tacka Socialdemokraterna för sina möjligheter i Sverige.

Eliasson bekräftade Nahers förakt genom att dela sitt eget.

“”Jag har inget att tacka socialdemokraterna för”:
( Simona Mohamsson)
Låt dessa ord sjunka in.”

Orden är avslöjande men inte överraskande.

Snarare är de symptomatiska för människosynen hos stora delar av vänstern.

En livsåskådning i vilken individer blott är representanter för kollektivet, och därför förväntas underordna sig förväntningarna på detta.

Eliasson framstår betrakta invandrare som röstboskap, likt USA:s tidigare president Joe Biden avslöjade sig göra när han sa att den svarta amerikan som inte röstar på Demokraterna inte är en riktig svart.

Den svenska liksom amerikanska vänstern säger sig stå på arbetarens, invandrarens och “den svages” sida men förväntar sig underkastelse i gengäld.

Simona Mohamsson, till exempel, förväntas underkasta sig Socialdemokraternas berättelse om Sverige. Det är okej att hon är invandrare, men inte att hon i egenskap av sådan bryter mot normen för vad hon “ska” tycka.

Du duger så länge du tycker som dem men utmanar du dogmen straffas du dubbelt. Har inte bara “fel” uppfattning, utan betraktas som förrädare.

Den svenska liksom amerikanska vänstern betraktar invandrarna som “sina”.

Till övervägande del röstar också invandrare vänster, även om det finns tydliga skillnader mellan och inom grupper.

I USA anklagas Demokraterna för att verka för ökad invandring i syfte att säkra den egna makten på sikt. Anklagelsen är inte tagen ur luften, även om partiföreträdarna knappast bekräftar att opportunism och strategiska kalkyler ligger bakom politiken.

Länge har Demokraterna propagerat för lägre krav på dokumentation vid valurnorna. I Kalifornien är det numera olagligt att kräva den som röstar på legitimation. Samtidigt gynnas partiet även av migranter som inte röstar. I nämnda Kalifornien ger delstatens invandrare tre till fyra extra mandat eftersom de inkluderas i folkräkningen och fler invånare ger fler mandat. Tankesmedjan CIS räknar till 11 extra mandat när alla utrikesfödda plus deras barn under 18 inkluderas.

Målet är att så många som möjligt med tiden ska bli medborgare. Under Biden naturaliserades närmare 3,5 miljoner invandrare. Det högsta antalet under någon mandatperiod. Samtidigt skedde 10,8 miljoner illegala gränskorsningar, enligt officiell statistik.

I Sverige har Tidöregeringen fört en restriktiv invandringspolitik i teorin, men varit generös i praktiken.

Sedan hösten 2022 har 205 755 individer blivit svenska medborgare. De största ursprungsländerna är Syrien, Eritrea, Afghanistan och Somalia.

I förhållande till folkmängden blev dubbelt så många migranter medborgare under Tidöregeringen i Sverige som under Bidenadministrationen i USA. (205 000 av cirka 10 miljoner motsvarar 2,05 procent medan 3,5 miljoner av cirka 350 miljoner motsvarar 1 procent.)

Redan 2022 var andelen invånare med utländsk bakgrund 27 procent, enligt SCB.

Gruppen röstar markant annorlunda än landet som helhet. Medan människors politiska sympatier inte registreras efter etnicitet illustrerar valdistrikten ett tydligt mönster. Ju mer segregerade områden, desto starkare vänstersympatier.

I Rinkeby norr om Stockholm får Vänsterpartiet egen majoritet. 94 procent av de folkbokförda har utländsk bakgrund. I intilliggande Tensta får Vänsterpartiet och Socialdemokraterna 54,3 respektive 36,8 procent av rösterna. Tillsammans får partierna alltså 91,1 procent. Inget av övriga partier klarar riksdagsspärren.

Read more

I denna specialpodd om 11 september minns Ronie Berggren, republikansk USA-kännare och författare till flera böcker om bland annat Donald Trump, och jag 2001 från varsitt håll. En trettonåring som fruktade ett tredje världskrig, och en 22-årig student som chattade med amerikaner på 56k-modem och tittade på CNN hos grannen.

Vi pratar om hur George W Bush…

Read more

Inför tyska AfD:s jordskredsseger i Sachsen-Anhalt gjorde Der Spiegel allt för att avskräcka väljarna.

”Tysklands farligaste man”, varnade det liberala nyhetsmagasinet på omslaget intill en bild på det lokala affischnamnet Ulrich Siegmund.

Skrämselpropagandan fick omvänd effekt.

Människor köade med tidningsomslagen för att låta Siegmund signera dem.

Read more

Av de krig USA fört i modern tid är det i Iran osedvanligt impopulärt.

Det idag ökända Irakkriget rönte stor folklig uppslutning när det inleddes under George W Bush 2003. Detsamma gäller Afghanistan två år tidigare. Hela 90 procent av amerikanerna var för.

Nästan lika populärt var Bush den äldres sex veckor långa krig i Kuwait.

Även i jämförelse med krigen i Libyen, Korea och Vietnam vid motsvarande tidpunkt, utmärker sig det nuvarande i Iran som ovanligt ogillat.

Trump lyckades inte ens vid starten sälja in kriget till väljarna, och det är knappast för att han är en dålig försäljare.

Read more

Read more

Read more

Vägen till helvetet kantas som bekant av goda föresatser.

Samtyckeslagen infördes 2018 i syfte att skydda kvinnor genom att göra gränsen för våldtäkt tydligare. Medan det tidigare ibland krävdes våld eller hot om våld för att en person skulle fällas för våldtäkt satte den nya lagen frivillighet i fokus. Målet var att förändra synen på våldtäkt och förmedla att sex utan samtycke är olagligt.

Sju år senare har forskaren Adrian Mehic, verksam vid Institutet för näringslivsforskning, studerat effekterna.

Han finner att kvinnor ser ut att ha mer sex – och män mindre.

Och att de män som har sex är mer riskbenägna.

Konsekvensen har blivit färre parbildningar (de män som är aktiva på den sexuella marknaden har fler kvinnor att välja på) och fler aborter.

Samtidigt håller sig de män som vill skydda sig från att straffas av lagens godtycklighet helt eller delvis borta från dejtingmarknaden.

Fertiliteten har därför minskat.

”Du har ett gäng män före reformen. Efter reformen kommer de män som är lite ängsliga, försiktiga och kanske inte vågar… De kommer att bli extra försiktiga och dra sig tillbaka, vissa av dem. Medan de män som är kvar är de som inte bryr sig så mycket om samtycke, som tar mer risk… Det är också de som använder mindre kondom”, säger Adrian Mehic.

Om detta, och andra faktorer som spelar in, pratar vi i intervjun ovan.

Liksom:

Hur bra är lagen för kvinnorna? Många kvinnor vill vara i en trygg relation – och dessutom bli mammor.

Blir männen avtända av den juridiska och samhälleliga utvecklingen – och kan frånvaron på dejtingmarknaden ses som en protest mot en radikal kultur?

Titta på hela intervjun ovan.

Och ni som inte redan är det, stötta Stockholm Report och få fri tillgång till allt innehåll genom att bli betalande prenumeranter.

Flera av er har också frågat efter Swish. Från och med nu går det att stötta Stockholm Report genom att swisha till 123 192 31 50 eller scanna (den oavsiktligt stora) QR-koden nedan:

/ME

För en vecka sedan hittades Jason Arday död i södra London.

Tre dygn senare samlades tiotusentals människor på Trafalgar Square.

Det tragiska dödsfallet förvandlade professorn till martyr. På nolltid var hans eget ansvar för de plagiat och lögner han gjort sig skyldig till avskrivet.

Talarna och publiken var överens: Ardays tragiska öde var varken en konsekvens av hans eget begär efter bekräftelse eller universitetets fåfänga, utan rasism hos den som hade mage att avslöja bluffen.

Boven i dramat var en kultur av vit överhöghet som inte stod ut med svarta på prestigefulla positioner, och i synnerhet en judisk akademiker vid namn Nathan Cofnas.

Från scen upprepades hans namn. Som den som var först med att avslöja plagiaten bar han ansvar för den “häxjakt”, “offentliga avrättning” och “lynchning” som följde.

Utsagorna innehåller så många vanföreställningar att det är svårt att veta var man ska börja.

Låt oss börja med den mest centrala: Var Arday ett offer för rasism?

Hans historia pekar på motsatsen. Arday befordrades av allt att döma inte trots utan tack vare sin hudfärg (och andra attribut, som påstådda men ifrågasatta neurodivergens). Universitetet var öppet med att den var central i rekryteringen. Uttryckte hur stolt man var och hur mycket man hade att lära om den svarta erfarenheten av denna “världsledande akademiker”.

Tron på “diversity, equity and inclusion” var så självklar i universitetets värdegrund att det hotade stänga av nämnde Nathan Cofnas, tidigare verksam vid institutionen, när han skrev en Substackartikel som kritiserade den radikala och icke-meritokratiska men väl utbredda ideologin.

Det vill säga: att sätta mångfald framför meriter var uttalad Cambridge-praxis.

Medan man definitivt kan argumentera för att DEI motsvarar en sorts “de låga förväntningarnas rasism” var inte Ardays hudfärg ett hinder för hans akademiska karriär utan en möjliggörare av den.

Read more

Get more from Malin Ekman in the Substack app

Available for iOS and Android

Get the app

Read more

Read more

Fredrik Wester är entreprenör och vd för spelutvecklaren Paradox Interactive. I två delar analyserar han här Argentinas historiska och samtida ekonomi.

Read more

On Friday, Jason Arday was found dead in South London.

The BBC and other institutional actors, such as the Mayor of London, Sadiq Khan, chose to insinuate that the blame lies with the messenger.

Cambridge University, which hid the truth and engaged in a cover-up, has been largely free from criticism.

In this interview, Nathan Cofnas, who broke the story,…

Read more

Storyn föreföll hämtad ur en flygplatsroman.

Ni har läst olika versioner av den i internationell och svensk press de senaste veckorna.

Hur Jason Arday föddes i ett socialt utsatt område i södra London, diagnostiserades med autism vid tre års ålder och inte talade förrän vid 11. Och sedan – på grund av extraordinärt driv och en närande mor – trotsade sina personliga förutsättningar och gjorde akademisk kometkarriär och allmän succé.

Skrev doktorsavhandling samtidigt som han behandlades för hjärntumör, samlade in miljontals pund till välgörenhet och sprang 96 mil på sex dagar.

Merparten har antingen visat sig falskt eller inte kunnat bevisas.

Det finns gott om charlataner i världen.

Problemet är inte Jason Arday som individ, utan universitetskulturen som premierade hans bluff.

Den var knappast svår att genomskåda.

Inget i Jason Ardays beteende tydde på att han besatt den särskilda sorts begåvning som vissa individer med autism välsignats med.

Inte heller utstrålade han ärlighet.

I en webb-intervju med en akademikerkollega lyckas han inte ens hålla ögonkontakt med skydd av skärmen.

Den sortens signaler avskräckte inte Cambridgeuniversitetet.

Ardays attribut som svart, neurodivergent arbetarklass var bingo för lärosätet. Att hans forskning inriktade sig på livet som svart, gjorde inte saken sämre.

I det pressmeddelande universitetet publicerade presenterades Arday som en “högt respekterad forskare inom ras, ojämlikhet och utbildning, med ett särskilt intresse för att förbättra representationen av svarta, asiatiska och etniska minoriteter inom högre utbildning”.

I BBC gick hans chef Hilary Cremin ännu längre.

“Du är bäst i världen inom ditt fält”, sa hon.

I sitt första akademiska abstract, författat 2018, uttryckte sig den “världsledande akademikern” som följer:

Read more

Fredrik Wester är entreprenör och vd för spelutvecklaren Paradox Interactive. I två delar analyserar han här Argentinas historiska och samtida ekonomi.

Read more

Jag begav mig till Örebros rådhus för att träffa Markus Allard.

Under lång tid har han stått överst på min lista över svenskar jag vill intervjua.

I USA har jag försökt att skildra Trump och MAGA som epokgörande disruptor, snarare än utefter journalistkollegornas moral.

I Sverige upplever jag fortfarande att det politiska landskapet baseras på en gammal och förutsägbar vänster-högerskala.

I Markus Allard och Örebropartiet ser jag för första gången ett svenskt alternativ som påminner om det jag studerat i USA.

Allard gör upp med etablissemanget på båda sidor, vägrar placera sig på en klassisk vänster-högerskala och baserar sin politik på vad han kallar “klassmedveten populism”.

I höst kanderar han och partiet till riksdagen.

Intervjun ovan är gratis att se – men betalande prenumeranter är avgörande för Stockholm Reports arbete. Tack till dig som redan är betalande prenumerant. Till dig som inte är det: tryck på knappen nedan och stötta Stockholm Reports unika oberoende journalistik.

Subscribe now

Tack.
/ME

Europa befinner sig i kris.

Kontinenten befinner sig i ett krig det inte ser ut att vinna. Människor dör medan ekonomier utarmas och fienden hotar med eskalering.

USA:s tålamod med, och förtroende för, Europa har samtidigt urholkats och fokus förflyttats till för supermakten viktigare områden.

Internt fungerar kriget sammanhållande i en tid av folkligt missnöje. Massinvandring i kombination med bristande krav på integration och produktivitet har förvandlat länder till krutdurkar av kriminalitet och kulturella spänningar.

I stället för produktiva satsningar har Europa låtit byråkratin äta upp all konkurrenskraft; ägnat sig åt sönderregleringar och låtsasinnovationer medan resten av världen gått om.

Den oundvikliga kritiken hanterar man genom att strypa yttrandefriheten med hjälp av ytterligare lagar och regleringar.

Vilket land vill Sverige vara i detta?

För egen del tvivlar jag på om något av regeringsalternativen är tillräckligt disruptivt för att göra vad som krävs. På om viljan och modet existerar. Det ena alternativet framstår dock värre än det andra.

Den kvinnliga statsministerkandidaten verkar beredd att implementera det värsta av Europas skräckexempel i svensk kontext, när hon på allvar pratar om en digital polis.

Medan Socialdemokraterna i övrigt kopierat mycket av den politik partiet för inte så många år sedan smutskastade och misstänkliggjorde, kvarstår frågan hur det ska kunna genomföra den med V och MP vid sin sida (i den utsträckning detta “regeringsalternativ” ens är möjligt).

Moderaterna å sin sida tycks mer upptagna vid att leva upp till löftet att vara den vuxna i rummet än att call out the bullshit för att hindra motståndaren från en förkrossande seger.

Read more

Vad händer med ett samhälle som ställs inför ett, verkligt eller inbillat, yttre hot?

Det tolererar inskränkningar det annars aldrig skulle acceptera.

Oavsett om hotet är verkligt eller inbillat.

Ledarnas moral prövas samtidigt av deras maktbegär.

Covidpandemin visade hur sömlöst och snabbt en hel värld kan röra sig i totalitär riktning. Och hur få som vågar berätta vad som sker – medan det pågår.

Men också: hur bedrägliga egenintressen kapitaliserar på olyckan.

Det snabbt spridda viruset gjorde på kort tid det amerikanska smittskyddsinstitutet National Institutes of Healths ledare Anthony Fauci till global berömdhet.

Han syntes och citerades överallt. Prydde och poserade på tidningsomslag. Blev en del av kulturen. I mainstream media presenterades han som en “superhjälte”.

Read more