För etablissemangets representanter finns en särskilt ädel kamp att föra.
Den som gör anspråk på att “rädda demokratin”. Som står upp för det föreställt goda i en – verklig eller föreställd – tid av hot.
Jag har märkt av stämningarna inom journalistiken det senaste decenniet.
I takt med att branschen förlorat pengar och anseende har dess representanter övertygat sig om att deras arbete aldrig varit viktigare.
Som har man tänkt:
Bortom oss väntar avgrunden. Det är vi som är de goda och allt som är ett hot mot oss och vår ställning är ett hot mot det goda. Inte mot vår plats i samhället, utan mot samhället som sådant. Mot självaste demokratin.
Att klaga på ökad konkurrens ser svagt ut, men att varna för konsekvenserna av en ny samtid ger (hoppas man) intryck av kompetens och inskärper bilden av att man på grund av sin historiska ställning är särskild lämpad att döma andra.
I diverse sammanhang har hot, hat och desinformation varit återkommande teman.
I en hårt pressad bransch kan engagemang i dessa frågor också vara en väg framåt. Ett sätt att ta sig fram, bygga relationer med viktig(are) personer, bli inbjuden till konferenser och framför allt stärka sin ställning internt.
Ju stormigare omvärld, desto mer har man slutit sig inåt. Desto större trygghet har man funnit i internt navelskåderi. I att slå sig för bröstet och upprepa pompösa slogans. I att ta emot och dela ut priser och utmärkelser. I att förkunna sanningar till kollegor, lyssnare, tittare och läsare. I att utmåla sig själv som det godas fanbärare och det ondas uttolkare.
Politiken och byråkratin följer samma mönster som journalistiken.
I takt med att Europa förlorat konkurrenskraft mot omvärlden och de politiska etablissemangen hotas av folkligt missnöje och populistiska rörelser har kontrollen över invånarna ökat.
I brist på andra lösningar märks på bred front tendenser att helt sonika tysta motståndet.
I Europa avlöser kontroll och regleringar varandra. Genom Digital Service Act, till exempel, möjliggör och underlättar EU censur med kampen mot desinformation som förevändning. Genom att kräva att onlineaktörer tar bort hat, hot och desinformation, och hota dem med skyhöga böter om de inte gör det, ges byråkrater i praktiken rätt att på godtyckliga grunder censurera människor.
Smakdomarna är inte opartiska utan tenderar i varierande utsträckning vara ideologiskt motiverade och politiskt affilierade icke-statliga organisationer, så kallade NGO:er. Dessa har i egenskap av rådgivande moderatorer och “trusted flaggers” enorm makt över vilket innehåll som avlägsnas från sociala medier.
Enligt en rapport från Vanderbiltuniversitetet och organisationen The future of free speech var mellan 87,5 och 99,7 procent av alla borttagna kommentarer på Facebook och Youtube i Frankrike, Tyskland och Sverige var tillåtna enligt lagen.
För närvarande ligger det beryktade Chat control-förslaget på bordet. Ett förslag avsett för att identifiera och stoppa barnpornografi. Om det blir verklighet kommer onlineplattformar tvingas se över privat kommunikation, även om tvånget har reducerats efter omfattande kritik mot massövervakning.
Även på andra områden råder europeisk regleringsiver.
Det ligger något i memen nedan.
Ur amerikansk synvinkel är läget i Europa så allvarligt att hela samarbetet står på spel.
Inställningen till yttrandefriheten är en dealbreaker.
Om Vance gjorde det tydligt redan i sitt tal i München i februari, så har budskapet förstärkts sedan dess.
I USA:s nya säkerhetsdoktrin varnas för att Europa håller på att släppa de grundläggande värderingar som historiskt gjort USA och Europa till självklara allierade.
I veckan underströk USA åter att man menar allvar genom att neka fem individer inresa i landet.
