Storyn föreföll hämtad ur en flygplatsroman.
Ni har läst olika versioner av den i internationell och svensk press de senaste veckorna.
Hur Jason Arday föddes i ett socialt utsatt område i södra London, diagnostiserades med autism vid tre års ålder och inte talade förrän vid 11. Och sedan – på grund av extraordinärt driv och en närande mor – trotsade sina personliga förutsättningar och gjorde akademisk kometkarriär och allmän succé.
Skrev doktorsavhandling samtidigt som han behandlades för hjärntumör, samlade in miljontals pund till välgörenhet och sprang 96 mil på sex dagar.
Merparten har antingen visat sig falskt eller inte kunnat bevisas.
Det finns gott om charlataner i världen.
Problemet är inte Jason Arday som individ, utan universitetskulturen som premierade hans bluff.
Den var knappast svår att genomskåda.
Inget i Jason Ardays beteende tydde på att han besatt den särskilda sorts begåvning som vissa individer med autism välsignats med.
Inte heller utstrålade han ärlighet.
I en webb-intervju med en akademikerkollega lyckas han inte ens hålla ögonkontakt med skydd av skärmen.
Den sortens signaler avskräckte inte Cambridgeuniversitetet.
Ardays attribut som svart, neurodivergent arbetarklass var bingo för lärosätet. Att hans forskning inriktade sig på livet som svart, gjorde inte saken sämre.
I det pressmeddelande universitetet publicerade presenterades Arday som en “högt respekterad forskare inom ras, ojämlikhet och utbildning, med ett särskilt intresse för att förbättra representationen av svarta, asiatiska och etniska minoriteter inom högre utbildning”.
I BBC gick hans chef Hilary Cremin ännu längre.
“Du är bäst i världen inom ditt fält”, sa hon.
I sitt första akademiska abstract, författat 2018, uttryckte sig den “världsledande akademikern” som följer:
