Trumps första mandatperiod sammanföll med nyhetsmediers självberöm. Idén om att de spelade en central roll för demokratins överlevnad skänkte bränsle till arbetet.
Särskilt en nyhetsstory var av betydelse. Uppgifterna om Trumpkampanjens samverkan med Ryssland i syfte att påverka den amerikanska valutgången matade in i den i nyhetsmedia oemotsagda berättelsen om Donald Trump som demokratins och nationens fiende. Till och med om landsförrädaren som blev president.
Journalister lät publiken förstå att det handlade om ett avslöjande större än Watergate. De över en halv miljon artiklarna dominerade det amerikanska och globala nyhetsflödet i flera år. Washington Post och The New York Times förärades Pulitzerpris för sin rapportering.
Det hela visade sig mycket riktigt vara en skandal av historiska mått, men inte på det sätt nyhetsmedierna beskrev. I själva verket var de och källorna de hänvisade till en del av den.
Den verkliga skandalen motsvarar en av de största skenmanövrarna i amerikansk historia.
Nyhetsmediers rapportering och myndigheters utlåtanden byggde på falska uppgifter och lösa rykten som bland annat kom från “the Steele dossier”, en rapport delfinansierad av Hillary Clinton-kampanjen. På lösa grunder inledde FBI en utredning och började spionera på Trumps kampanj och volontären Carter Page (justitiedepartementets internrevisor Michael Horowitz har riktat skarp kritik mot att FBI fick grönt ljus för sin övervakning). I två år pågick samtidigt den särskilde utredarens Robert Muellers Rysslandsutredning, vilken inte fann någon kriminell samverkan mellan Trumpkampanjen och Kreml men möjliggjorde för nyhetsmedierna att upprätthålla berättelsen och kostade de amerikanska skattebetalarna runt 32 miljoner dollar.
Nyhetsmedierna gjorde sig till nyttiga idioter när de vidarebefordrade grundlösa uppgifter. Ett förfarande som skänkte prestige i form av bland annat nämnda Pulitzerpris, men i retrospektiv bidrar till att underminera journalistikens förtroende.
När sanningen sipprade fram fick den föga genomslag, varken i eller utanför USA. När jag som USA-korrespondent rapporterade det nya rönen upplevde jag mig ganska ensam.
“Skandalen i USA tvingar medier till självkritik” skrev jag i SvD 2021 men denna självrannsakan uteblev på det stora hela. Washington Post och New York Times tvingades korrigera några av sina prisvinnande artiklar. De flesta andra nyhetsmedier fortsatte som om ingenting hänt genom att helt sonika fokusera på andra nyhetsstories.
Den falska rapporteringen gav däremot bestående intryck hos den amerikanska allmänheten.
