Westminsterpalatsets “peer’s entrance” påminner på en punkt om ett svensk dagisentré.
Varje lord och baronessa har en egen krok med sitt namn på.
Andra saker skiljer sig åt: flygplatssäkerheten, den chevalereska personalen, den gothiska inredningen, de skräddarsydda kostymerna.
Fotografering är strikt förbjuden.
Toby Young, konservativ livstidspeer i det brittiska överhuset sedan januari, hämtar mig på utsatt tid.
Vårt första möte var på journalisthögskolan. En klasskamrat gav mig hans bok “How to lose friends and alienate people”, en sorts sarkastisk biografi över hans tid som engelsman på Vanity Fairs redaktion i New York och blinkning till självhjälpsklassikern “How to win friends and influence people” från 1936.
Jag uppskattade hans humor och utifrånperspektiv.
Young har behållit båda genom åren: från sin roll som brittisk tidningskolumnist till den som yttrandefrihetsförespråkare.
2020 grundade han Free Speech Union, en politiskt obunden organisation som försvarar yttrandefriheten och bland annat erbjuder juridisk hjälp till individer vars rättigheter inskränkts.
Young har personlig erfarenhet av cancelkulturen. 2018 avgick han från sitt då nya jobb som styrelseledamot för en ny universitetsmyndighet. Tidigare tweets, bland annat om kvinnokroppar, bet honom i svansen.
Sex år senare är konsekvenserna för så kallade kontroversiella uttalanden på många håll värre. Varje dag grips runt 30 britter för saker de skrivit online.
När vi ses i Westminsterpalatset har komikern Graham Linehan nyligen gripits för tre för somliga provokativa tweets om transpersoner (han skrev bland annat: “If a trans-identified male is in a female-only space, he is committing a violent, abusive act. Make a scene, call the cops and if all else fails, punch him in the balls.”). Fem beväpnade poliser grep honom på Heathrow när han klev av en flight.
Linehan är inte ensam.
I Borehamwood, i januari 2025, blev makarna Maxi och Rosalind Allen gripna av fem poliser. Upprinnelsen var kommentarer de gjort i en stängd Whatsappgrupp i samband med att en ny huvudlärare skulle tillsättas på deras dotters skola. De hade bland annat skrivit att en lärare var “ett kontrollfreak”. I elva timmar hölls de i varsin cell på polisstationen utan att få veta vad de anklagades för.
I Northampton, i augusti 2024, greps Lucy Connolly för en indignerad tweet efter att tre flickor i en dansklass höggs ihjäl och åtta skadades i Southport. Hon dömdes till 31 månaders fängelse efter att skrivit “Massdeportation nu, sätt eld på alla jävla hotell fulla av idioter…” (gärningsmannen var född i Storbritannien). I augusti släpptes hon ur fängelset efter att ha avtjänat 40 procent av strafftiden (standard är cirka 50 procent).
I Gillingham, Kent, greps den pensionerade polisen Julian Foulkes av sex poliser i sitt hem. Han hade skrivit en tweet där han varnade en Palestinaaktivist för växande antisemitism. Foulkes sattes i handfängsel medan polisen genomsökte hans hem och konstaterade att hans bokhylla, med böcker av bland andra Douglas Murray, innehöll “very Brexity things”.
Westminsterpalatset minner om Englands stolta anor. Samtidigt framstår landet i allt högre grad som en polisstat.
Min fråga är osofistikerad men uppriktig:
How the hell did that happen?
