Som Alla hjärtans dag-hälsning var JD Vances tal i München ovanligt strängt.
I en tid där Europa räknade med engagerad retorik kring Ukraina, gav USA:s vicepresident européerna en lektion i tough love.
Från amerikansk horisont utgjorde Europa en undermålig allierad. Inte bara utifrån de med amerikanska mått snåla försvarsanslagen utan utifrån grundläggande värderingar. De som historiskt förenat Väst och lagt grunden för alliansen.
Synen på demokrati, frihet och yttrandefrihet.
Vance pekade på ett Europa som gav uttryck för den sortens inskränkningar som det amerikanska valet hösten före – det som gjorde honom till vicepresident – till stor del var en uppgörelse med.
I USA:s fall handlade det om politiserade rättsprocesser och censurpåtryckningar på sociala medier enligt ändamålet (dvs. att avvärja hotet om en omvald Donald Trump) helgar medlen-princip. I Europas fall om inskränkningar av yttrandefriheten och en flexibel respekt för folkviljan.
Vance tog upp beslutet att annullera valet i Rumänien, EU-kommissionens hot om att stänga ner sociala medier vid civila upplopp, Sveriges bemötande av koranbränningar, Tysklands polisräder mot medborgare som uttryckt sig anti-feministiskt online, Storbritanniens kriminaliserande av demonstrationer inklusive “tysta böner” utanför abortkliniker, och argumenterade att EU-lagstiftning mot så kallat hatiskt innehåll riktas mot det politiska etablissemangets motståndare.
“Om du fruktar dina egna väljare, finns det inget som USA kan göra för dig”, varnade Vance.
Europas ryggmärgsreflex var inte självrannsakan utan tillbakakaka.
Det var inte lika mycket vad Vance sa, som att det var han som sade det.
I Europas ögon företrädde Vance en moraliskt underlägsen administration. Det var Europas roll att raljera över USA och jämföra dess nygamla president med historiska autokrater. Inte USA:s roll att förödmjuka Europa om värdegrunder och demokrati.
Ändå blev talet startskottet för en kursomläggning.
