Få ämnen är så känsliga som kriget i Ukraina.
I en tid av intern europeisk splittring fungerar stödet till den allierade i öst enande. Att kritisera kriget, dess incitament eller möjligheter att vinnas kan leda till anklagelser om pro-ryska sympatier.
Medan sådana på sina håll säkerligen existerar, är det knappast vad som driver merparten krigsskeptiker i Sverige och Europa. Snarare än beundran för Putin och Ryssland fylls de av tvivel om Zelenskyjs och Ukrainas förmåga. Tvivlar på om medierapporteringen kring militära framsteg verkligen speglar utvecklingen på slagfältet. På om mer pengar verkligen kommer att förändra utfallet. På vad de åtskilliga videorna på våldsamma tvångsrekryteringar av ukrainska män säger om den ukrainska regeringens moral och det ukrainska folkets stridsvilja. På vad uppgifter om hur pengar hamnat i fickorna på Zelenskyjs närmaste män (ni minns kickback-kontrakten, guldtoaletten och väskorna med kontanter som Financial Times rapporterade om ifjol) säger om kulturskillnader med vår allierade. På om de fortsatta bidragen och lånen till Ukraina bara förlänger död och lidande. På om en neokonservativ europeisk elit använder kriget i Ukraina som proxy mot sin ärkefiende. Skeptikerna fruktar att ett fredsavtal, med eftergifter, i själva verket är den enda utvägen och att frågan är hur många människor som ska dö innan makthavarna når den insikten.
Det andra lägret dominerar nyhetsrapportering och mainstreamkretsar. Förespråkarna anser kriget visst kan, och framför allt måste, vinnas eller i varje fall inte förloras. De pekar på att Ryssland fortfarande kräver hela Donbas. Påminner om att Ukraina redan prövat neutralitet utan garantier, och att dansk underrättelsetjänst bedömer att en frusen frontlinje kan frigöra ryska resurser för angrepp på nytt grannland. I den mån proxykrig mot ärkefiende bedrivs så sker det enligt förespråkarna av goda skäl: Ryssland är ett existentiellt hot mot Europa och det hotet måste avvärjas. Alla moraliska analyser av ukrainsk tvångsrekrytering och korruption är sekundära eftersom Ukraina är vår allierade i kampen mot vår fiende. Om vi lägger oss ner, skickar det signaler till Ryssland att vi kan besegras och det är upp till stormakten att välja nästa invasionsoffer på tur.
Oavsett vad som stämmer kring vilken utsträckning Ryssland utgör ett existentiellt hot mot resten av Europa, finns intressekonflikter som få talar högt om.
En av dem gäller hur långt Europa är berett att gå för att stötta Ukraina i praktiken.
Donald Trump har flera gånger pekat på att Europa “finansierar ett krig mot sig själva” genom att köpa rysk olja och gas. Något han kallat “pinsamt”. Amerikanska strafftullar skulle bara fungera om Europa var berett att införa desamma.
Konstaterandet var spot on. EU har lagt mer pengar på rysk energi än finansiellt stöd till Ukraina, något även den svenska utrikesministern bekräftat.
Ändå svarar Europa med dubbelmoral när USA nu ingår ett dieselavtal med Ryssland, lagom till det amerikanska mellanårsvalet (som administrationen fruktar ska sluta med svidande förlust till följd av Irankriget och höjda bränslepriser).
I SVT saknar man antingen kunskap eller är ointresserad av att lägga korten på bordet.
I ett inslag, som det svenska X-kontot @HWLinvest refererar till, nämns EU-länders ilska mot USA:s dieselavtal men inte att EU självt (enligt den oberoende forskningsorganisationen CREA) pumpat in 216 miljarder dollar i rysk ekonomi och därmed stridskassa sedan 2022 genom att köpa rysk naturgas och indisk och turkisk diesel tillverkad av rysk råolja.
Att USA tröttnat på Europas dubbla måttstockar märktes redan under Trumps första mandatperiod, när presidenten blottade tysk dubbelmoral under ett möte med Nato 2018. Trump kallade Tyskland “totalt kontrollerat” av Ryssland och ifrågasatte planen på gasledningen Nord Stream 2. Varför krävde Tyskland USA:s beskydd mot Ryssland samtidigt som landet fortsatte göra energiaffärer med fienden?
Två månader senare varnade Trump FN:s generalförsamling för att Tyskland höll på att bli helt beroende av rysk energi.
Diplomaternas överslätande leenden blev virala med invasionen av Ukraina 2022.
USA:s tålamod med Europa har inte förbättrats sedan dess. Det inkluderar Ukraina. Spänningarna var uppenbara redan i början av 2025, när kritiker ansåg att Zelenskyj låtit den amerikanska oppositionen obstruera det mineralavtal som låg på bordet. Sedan dess har Trumpadministrationen anklagat Europa för att uppmuntra Zelenskyj att spela svårflirtad och invänta ett bättre avtal och därmed förlänga kriget. “Om Europa vill eskalera kriget får det bli deras sak”, som en tjänsteman i Vita huset uttryckte det.
Enligt Trump har Zelenskyj inte varit villig att sluta de avtal han haft möjlighet till och gjort sig själv till ett hinder. Trumps uppmaning till Zelenskyj om att hålla val efter att hans ordinarie mandatperiod löpte ut för över två år sedan, är en logisk följd. Något Ukrainas president nu säger sig gå med på vid ett 60 dagars långt eldupphör.
Det som först förkastas, övervägs ofta senare.
Elon Musk gjordes till åtlöje när han för fyra år sedan skissade på en fredsplan i Ukraina. Särskilt i Europa. Men det utkast som nu förhandlas innehåller territoriella och andra eftergifter som i flera avseenden liknar de som Musk fann nödvändiga 2022.
Musks fyra punkter
Nya val i de annekterade regionerna under FN:s överinseende. Ryssland måste lämna områdena om det är folkets vilja.
Krim formellt en del av Ryssland, “som det varit sedan 1783 (fram till Chrusjtjovs misstag)”.
Vattenförsörjningen till Krim garanteras.
Ukraina förblir neutralt.
Förslaget ansågs okunnigt och naivt och något avtal ingicks inte.
Merparten krigsoffer har fallit sedan dess, precis som Musk fruktade.
Då antydde Zelenskyj att Musk stöttade Ryssland. Idag går han med på att frysa fronten medan Moskva fortfarande kräver hela Donbas. Enligt det avtalsutkast som nu förhandlas blir Ukraina inte heller formell medlem av Nato.
Det går att ha olika uppfattningar om hur kriget bör eller inte bör fortlöpa och vad som utgör ett acceptabelt fredsavtal.
Europas läxa handlar, som i flera andra domäner, om att övervinna sin ryggmärgsreflex och våga utvärdera i stället för att avfärda. Om inte annat för att vässa sina egna argument.
Impulsen att skjuta budbäraren är sällan produktiv.
/ME
Tack Malin! Jag minns när du publicerade Musks tweet i Stockholm Report. Medias och politikers dubbelmoral blev sig påmind även nyss när jag lyssnade på P1 om rättegången av den ukrainska medborgare som ledde sprängningen av Nordström. Till och med P1 kommentator påpekade hur det blev plötsligt tyst från alla håll när man började misstänka att det var Ukraina som låg bakom. Detta betyder förstås inte att jag stödjer Ryssland, men jag vägrar manipuleras av MSM selektiv rapportering. Jag är faktiskt mer rädd av sådant som sker nu i Frankrike än av Ryssland.
Suveränt Malin och tack för att Du kan hålla huvudet kallt och ge en saklig analys av Ukraina-frågan. Rolf