Europa befinner sig i kris.
Kontinenten befinner sig i ett krig det inte ser ut att vinna. Människor dör medan ekonomier utarmas och fienden hotar med eskalering.
USA:s tålamod med, och förtroende för, Europa har samtidigt urholkats och fokus förflyttats till för supermakten viktigare områden.
Internt fungerar kriget sammanhållande i en tid av folkligt missnöje. Massinvandring i kombination med bristande krav på integration och produktivitet har förvandlat länder till krutdurkar av kriminalitet och kulturella spänningar.
I stället för produktiva satsningar har Europa låtit byråkratin äta upp all konkurrenskraft; ägnat sig åt sönderregleringar och låtsasinnovationer medan resten av världen gått om.
Den oundvikliga kritiken hanterar man genom att strypa yttrandefriheten med hjälp av ytterligare lagar och regleringar.
Vilket land vill Sverige vara i detta?
För egen del tvivlar jag på om något av regeringsalternativen är tillräckligt disruptivt för att göra vad som krävs. På om viljan och modet existerar. Det ena alternativet framstår dock värre än det andra.
Den kvinnliga statsministerkandidaten verkar beredd att implementera det värsta av Europas skräckexempel i svensk kontext, när hon på allvar pratar om en digital polis.
Medan Socialdemokraterna i övrigt kopierat mycket av den politik partiet för inte så många år sedan smutskastade och misstänkliggjorde, kvarstår frågan hur det ska kunna genomföra den med V och MP vid sin sida (i den utsträckning detta “regeringsalternativ” ens är möjligt).
Moderaterna å sin sida tycks mer upptagna vid att leva upp till löftet att vara den vuxna i rummet än att call out the bullshit för att hindra motståndaren från en förkrossande seger.
