Ur konsumtionsperspektiv finns två sorters skandaler: de som lämnar läsaren skamsen över sin egen nyfikenhet och de som gör henne psykologiskt stimulerad.
”Nuzziskandalen” tillhör, i varje fall för mig, den senare sorten.
Skandalen är symptomatisk för journalistikens kris. Om hur långt dess största stjärnor är beredda att gå för makt och sex. Kanske är det samma sak.
Olivia Nuzzi var en sorts amerikansk Björn af Kleen. En skicklig stilist med dragning till makten och obestridlig förmåga att klä av den i skrift. Ofta genom att nedteckna på gränsen till absurda iakttagelser.
För sina långa intervjuer och reportage i New York Magazine jämfördes hon med manliga, mytomspunna företrädare. Tom Wolfe, Gay Talese, Hunter S. Thompson.
Tillsammans med sin fästman Ryan Lizza, chefskorrespondent i Washington DC för Politico, utgjorde hon den politiska journalistikens powerpar. De trolovade arbetade på en gemensam bok om valrörelsen och frotterade sig med andra mediemakthavare.
Sedan kom ryktena.
Skvallret gjorde gällande att Nuzzi inlett en affär med en av sina intervjupersoner: den dåvarande presidentkandidaten Robert F Kennedy Jr.
