För en vecka sedan hittades Jason Arday död i södra London.
Tre dygn senare samlades tiotusentals människor på Trafalgar Square.
Det tragiska dödsfallet förvandlade professorn till martyr. På nolltid var hans eget ansvar för de plagiat och lögner han gjort sig skyldig till avskrivet.
Talarna och publiken var överens: Ardays tragiska öde var varken en konsekvens av hans eget begär efter bekräftelse eller universitetets fåfänga, utan rasism hos den som hade mage att avslöja bluffen.
Boven i dramat var en kultur av vit överhöghet som inte stod ut med svarta på prestigefulla positioner, och i synnerhet en judisk akademiker vid namn Nathan Cofnas.
Från scen upprepades hans namn. Som den som var först med att avslöja plagiaten bar han ansvar för den “häxjakt”, “offentliga avrättning” och “lynchning” som följde.
Utsagorna innehåller så många vanföreställningar att det är svårt att veta var man ska börja.
Låt oss börja med den mest centrala: Var Arday ett offer för rasism?
Hans historia pekar på motsatsen. Arday befordrades av allt att döma inte trots utan tack vare sin hudfärg (och andra attribut, som påstådda men ifrågasatta neurodivergens). Universitetet var öppet med att den var central i rekryteringen. Uttryckte hur stolt man var och hur mycket man hade att lära om den svarta erfarenheten av denna “världsledande akademiker”.
Tron på “diversity, equity and inclusion” var så självklar i universitetets värdegrund att det hotade stänga av nämnde Nathan Cofnas, tidigare verksam vid institutionen, när han skrev en Substackartikel som kritiserade den radikala och icke-meritokratiska men väl utbredda ideologin.
Det vill säga: att sätta mångfald framför meriter var uttalad Cambridge-praxis.
Medan man definitivt kan argumentera för att DEI motsvarar en sorts “de låga förväntningarnas rasism” var inte Ardays hudfärg ett hinder för hans akademiska karriär utan en möjliggörare av den.
