Ett halvår har gått sedan JD Vance läxade upp Europa i München.
En uppläxning som verkade få många makthavare att känna sig kollektivt förorättade. För dessa var problemet med Vances tal inte bara innehållet – hur han vågade påstå att Europas kamp mot vad som påstods utgöra hat, desinformation eller fel eller farliga åsikter hade konsekvenser för yttrandefriheten – utan avsändaren.
Vance betraktades som en person som inte längre gick att lita på. För inte så längesen var han omtyckt för sitt snille och sin empati för den amerikanska arbetarklass han själv var sprungen ur. På den tiden han tog avstånd från Trump och hans bok “Hillbilly Elegy” översattes till över tjugo språk och hyllades av mainstream medias kultursidor. Nu hade han blivit tokig, till och med farlig. Efter att han gjort sig lojal med Trump gick det inte längre att identifiera några försonande drag. Hur kunde ett sådant klokt och välartikulerat maskrosbarn från Ohio, och sedermera Ivy League-alumn, bestämma sig för att tjäna sitt land som Donald Trumps närmste man? Det gick inte att tolka på något annat sätt än att att något gått allvarligt fel.
USA var en nation att raljera över, och varna för utvecklingen i. Inte en nation av ta råd ifrån eller, ännu värre, förödmjukas av. I nästan ett decennium hade det varit Europas roll att konstatera att Trump försatte den amerikanska demokratin i fara. När blicken riktades inåt gjordes det genom att identifiera amerikanska motsvarigheter och larma över den växande högerpopulismen. I jämförelse med detta hot ansågs alla andra sekundära.
Därav det ryggmärgsreflexartade avståndstagandet mot den kritik JD Vance framförde.
Det är som att de europeiska makthavarna varit så upptagna av att peka ut den amerikanska högerns misstag att de upprepar den amerikanska vänsterns.
