
Socialdemokraternas partiledare gör allt för att bli tagen på allvar. Använder de medel som står till hennes förfogande, till och med de kontraproduktiva. Som när hon, till synes, låtsaspratar i sin mobiltelefon gåendes med en dokumentbunt i famnen.
Har man inte lyckats bilda regering på 68 dagar, får man prova att ta till visuella knep (de strama porträtten från Sveavägen i statsmannaestetik är ett annat).
Vid sidan av den välbeprövade skrämseltaktiken, ska tilläggas.
Förra söndagen höll Magdalena Andersson presskonferens under vilken hon varnade för pressfrihetens framtid i händelse av en Tidöregering.
Om Vänsterpartiet inte gav upp kravet på att få sitta i en rödgrön regering skulle svenska journalisters framtid hotas.
“Om de fortsätter att säga nej så är ju min bedömning att det enda sättet för att Sverige ska kunna få en regering som inte är helt i händerna på Sverigedemokraterna, och vad det innebär för samtalsklimatet i Sverige, för människor som bor i Sverige, för journalister att verka, är ju i så fall en regering som både moderater och socialdemokrater och ytterligare något eller några partier ingår i”, sa hon.
Uttalandet föranledde inga följdfrågor från journalisterna på plats.
Det märkliga är inte att en sossepamp försöker rädda sin politiska karriär genom fulknep och förvrängning av verkligheten, utan hur omgivningen spelar med i bedrägeriet.
Mainstreammedierna på plats har överseende med anklagelserna eftersom de regelbundet själva ger uttryck för dem.
Men den som inte levt under en sten inser vilken sida som utgör ett verkligt hot mot nämnda pressfrihet.
Ledtråd: den som företräds av en partiledare som ifrågasatt fria medier och gjort studiebesök hos amerikanska Demokraterna. Partiet som, ihop med allierade i statsapparaten, medverkat till censur av några av de senaste decenniernas största nyhetsuppgifter.
Bara den som indoktrinerats i den mainstreammediernas sömniga autopilotsrapportering kan tro att engagemanget för pressfriheten är genuint.
I helgen rapporterade Kvartal att Socialdemokraternas utlovade grundlagsskydd av public service bidrog till att Centerpartiet valde dess sida i regeringsbildningsfrågan.
För den som levt under en sten kan det låta som en oförarglig, till och med välkommen, förändring.
Att det handlar om att rädda den “objektiva” journalistiken och säkra resurser till denna.


