För mindre än två år sedan förutspådde Donald Trump en ny amerikansk guldålder.
I sitt installationstal drog han upp linjerna. På hemmaplan skulle landsbygden återindustrialiseras och befolkningen blomstra.
“I stället för att beskatta våra medborgare och berika andra länder ska vi lägga tullar och skatter på andra länder för att berika våra medborgare”, sa presidenten.
I utrikespolitiken skulle den egna nationens intressen värnas och den amerikanska interventionismen brytas.
”Vi kommer att mäta vår framgång inte bara i de slag vi vinner, utan också i de krig vi avslutar – och kanske viktigast av allt, de krig vi aldrig ger oss in i”, fortsatte Trump.
Han hade sitt eftermäle färdigformulerat:
“Mitt stoltaste arv kommer att vara som fredsmäklare och enare.”
Det sista, "unifier”, hade hustrun Melania Trump lagt till enligt dokumentären om henne.
Till en början talade mycket för guldåldersplanens framgångsrika verkställande.
Administrationen lyckades få in rekordstora tullintäkter och investeringslöften från utlandet. Andra vallöften, som det om en stängd gräns mot illegal invandring, infriades över en natt.
Samtidigt var man på god väg att “drain the swamp”, rensa upp i den statliga, svällande byråkrati som i huvudsak lierat sig med Demokraternas politiska prioriteringar. Till sitt förfogande hade presidenten vår tids mest framgångsrika entreprenör. Elon Musks oro över statsfinanserna gjorde honom till en tillfällig (och oavlönad) statsanställd.
Sprickorna i fasaden märktes redan det första året.
Den brutna vänskapen med Elon Musk efter dennes kritik mot the big, beautiful bill. De plötsliga turerna kring offentliggörandet av Epsteinfilerna. De inbördes splittringarna efter bombningen av atomenergianläggningen i de iranska bergen. Trycket på Charlie Kirk från proisraeliska bidragsgivare efter att han försökte stoppa Trump från insatsen.
Den mer oåterkalleliga vägen till förlusten i kongressvalet inleddes i februari i år.
Här är 20 av mina texter från det senaste 1,5 året om vad som ledde fram till förlusten i det amerikanska mellanårsvalet:
Kriget mellan Israel och Iran blottar sprickan i Maga
Efter bombningen: nu testas Trumps America first
Trump backar om Epstein - men skadan är redan skedd
Epsteinutredningen och sprickan i Maga
Israel first eller America first? Maga splittrat inför Iranbeslut
En historisk insats med oklart utfall
Kriget sätter Trumps legacy på spel
Är Trump fortfarande Maga?
USA:s skuldberg fortsätter att växa
Varför fortsätter kriget?
Kommer Nato överleva Irankriget?
Den militära segern som riskerar att bli ett strategiskt nederlag
I krig prövas förmågan att tänka själv
Hans brott? Mer Maga än Trump
Kriget biter neokonservativa i svansen
Kan Vance vinna valet?
Kriget som kan kosta Republikanerna kongressen
Presidenten, pressfriheten och PK-medierna
Blev Trump det han lovade att bekämpa?
Magas identitetskris: hur rörelsen blev vad den lovade bekämpa
Med kriget i Iran svek Trump inte bara sitt löfte om att avsluta och inte starta nya krig. Kriget inkräktade på fler av rörelsens grundpelare. Det satte inte bara antikrigs- utan antietablissemangslinjen på prov.
Plötsligt var det de neokonservativa krafter som tidigare avskydde och motarbetade Trump, de som hade hans öra.
Vanliga amerikaners vardag ansågs sekundär. Underordnad det större och ädlare målet att avväpna Iran.
Problemet är förstås att man misslyckats med sina mål både utrikes och inrikes. Irans ställning kan sägas ha stärkts genom den kontroll som kriget oavsiktligen skänkt diktaturen. Samtidigt har kriget försämrat de ekonomiska utsikterna hemmavid.
Bensinpriset har stigit med 40 procent. Inflationen ligger på 3,7 procent. Statsskulden fortsätter att växa.
Magabasen var så ursinnig vid valurnorna att en betydande del av den röstade demokratiskt.
